16/1
, Kl. 22:34 |
0 kommentarer
"De absolut värsta farväl, är dom som aldrig sägs.
Helt plötsligt så förväntar sig folk att man bara ska sluta älska dom.
Kanske var ni inte menade, kanske kom det något emellan, kanske var det en turbulent tid, i ett alldeles för turbulent liv.
Ändå tar folk förgivet att du ska kunna stöta in i dom, sista dagen på året, utan att ens heja.
Utan att ens titta. Bara gå förbi och låtsas som att ni aldrig var någonting.
För efter allt var han aldrig din, och du, du var värd så mycket mer.
Men det visste du inte då.
Man tar emot den kärlek som man tror att man förtjänar, var det någon som sa en gång.
Det bara känns, så mycket och ingenting på samma gång.
Och när ni till slut får ögonkontakt, känns det som att det är två sekunder och en livstid.
Tänk vad du brukade hålla hos honom. Din trygghet. Din kärlek. Din åtrå. Ditt allt.
Och om du blundar hårt och tränger bort allt annat, kan du höra kraset från alla porslinsdockor, hemligheter och hjärtat ditt,
och hur det krossades i marken. Medan ni båda två stod där och såg på.
Ingen orkade rädda någon, så till slut fick man rädda sig själv.
Det var blommor, det var klippor, det var regn och snö och sol på samma gång. Han uppfyllde nog alla krav. Alla utom att han älskade dig. Iallafall var det inget du fick höra. Inte ens en viskning i vinden, och ack så många gånger man lämnades hängande. I väntan på att den här gången, då kanske han skulle välja dig.
Idiot.
Så när jag möter honom, nästan utanför min lägenhet och han går där, lika vacker som alltid trotsa att åren har satt sina spår, passerar vi varandra i tystnad. Säger ingenting. Vi bara går. Rakt in i det nya året. Och jag må ha vänt mig om, tittat över axeln för att se om han kanske också sökte efter mig. Till min besvikelse verkar han inte ens ha sett mig. Reflekterat över alla de år och fredagsdejter och saker som aldrig skulle bli sagda men som vi sa ändå. I smyg när ingen hörde.
Så jag gick. Bara fortsatte gå. In i det nya året med folk jag älskar, en cigarr i munnen och champagne i glaset.
Och nu vet jag säkert, alldeles säkert, att den 31 december 2015, var sista gången jag kollade över axeln efter honom."
Helt plötsligt så förväntar sig folk att man bara ska sluta älska dom.
Kanske var ni inte menade, kanske kom det något emellan, kanske var det en turbulent tid, i ett alldeles för turbulent liv.
Ändå tar folk förgivet att du ska kunna stöta in i dom, sista dagen på året, utan att ens heja.
Utan att ens titta. Bara gå förbi och låtsas som att ni aldrig var någonting.
För efter allt var han aldrig din, och du, du var värd så mycket mer.
Men det visste du inte då.
Man tar emot den kärlek som man tror att man förtjänar, var det någon som sa en gång.
Det bara känns, så mycket och ingenting på samma gång.
Och när ni till slut får ögonkontakt, känns det som att det är två sekunder och en livstid.
Tänk vad du brukade hålla hos honom. Din trygghet. Din kärlek. Din åtrå. Ditt allt.
Och om du blundar hårt och tränger bort allt annat, kan du höra kraset från alla porslinsdockor, hemligheter och hjärtat ditt,
och hur det krossades i marken. Medan ni båda två stod där och såg på.
Ingen orkade rädda någon, så till slut fick man rädda sig själv.
Det var blommor, det var klippor, det var regn och snö och sol på samma gång. Han uppfyllde nog alla krav. Alla utom att han älskade dig. Iallafall var det inget du fick höra. Inte ens en viskning i vinden, och ack så många gånger man lämnades hängande. I väntan på att den här gången, då kanske han skulle välja dig.
Idiot.
Så när jag möter honom, nästan utanför min lägenhet och han går där, lika vacker som alltid trotsa att åren har satt sina spår, passerar vi varandra i tystnad. Säger ingenting. Vi bara går. Rakt in i det nya året. Och jag må ha vänt mig om, tittat över axeln för att se om han kanske också sökte efter mig. Till min besvikelse verkar han inte ens ha sett mig. Reflekterat över alla de år och fredagsdejter och saker som aldrig skulle bli sagda men som vi sa ändå. I smyg när ingen hörde.
Så jag gick. Bara fortsatte gå. In i det nya året med folk jag älskar, en cigarr i munnen och champagne i glaset.
Och nu vet jag säkert, alldeles säkert, att den 31 december 2015, var sista gången jag kollade över axeln efter honom."
- http://mydirection.devote.se/